Mycket tankar..
JAg är en person som aldrig glömmer kanske små saker som hänt för dom betyder inget och ibland har jag tvingat mig att glömma för att jag mår inte bra av att minnas helt enkelt..MEn typiskt är ju att det kommer alltid tillbaka :(
Satt igår och kramade JAnina när vi var hos mamma min....Och hon vänder då på mina armar och säger att jag vet mamma att det inte var en vild katt (har sagt det om alla mina ärr) NEhe sajag vad tror du att det är då? Både jag och mamma blev tysta...Så hon sa att jag vet att vissa kan skära sig för har dom har mycket tokigt eller är ledsna,,SÅ rätt hon har så rätt..MEn så sorgligt!
JAg blev så ledsen skämdes ville gömma mig,,för min egen dotter som inte är 10 ännu...
MEn samtidigt blir man orolig,,Kommer hon göra samma sak som jag gjort? Tänker hon på det? Vill hon göra det?
MEn fick svar i samma andetag från henne..Jag skulle aldrig kunna göra det..Kommer ju ihåg hur ont det gjorde när jag ramlade och skar upp knäet...
Den perioden när jag skar mig som värst är inte så länge sen..Ca 5 år sen tror jag..MEn en hemsk period! trodde ärligt talat jag skulle dö och jag var inte långt ifrån..Sånna sjuka saker jag gjorde..När jag blev ihop sydd kunde jag åka hem för att sen sprätta upp trådarna igen och skära mig i samma sår...
Sånna överdoser jag tog för att glömma för att bara få vara i min bubbla så borta jag var! Jag har skurit mig sen jag var 9 år...Pressen gjorde det...och alla minnen...sista gången jag skar mig var för ja 5 år sen..MEn att vakna upp ur en sån peprission va hemskt för så mycket piller man knaprat så hade man ju tillfälligt glömt vad man gjort..OCh att vakna och se mina armar var hemskt..Så köttiga hundratals stygn som gick hit och dit kände mig som frankenstein...Om jag ska vara ärlig så har jag än idag svårt för mina armar för jag vill ha bort dom det tillhör som sagt det som har varit och aldrig mer ska komma igen..JAg vann den gången över nått enormt hemskt och jag njuter än idag av segern faktiskt :)
Vart jag vill komma med allt detta..Är väl egentligen att barn som har problem tas inte riktigt på allvar fortfarande,,Inte länge sen en nioåring tog livet av sig..För många tror att så små barn inte tänker på sånt..Men om dom bara visste...
En nioåring kanske inte direkt går och skriker jag ska ta livet av sig utan dom är lite tysta vill helst gömma sig inte synas speciellt om dom mår dåligt..Sen kommer det..JAg spenderade min tid mellan 9 års ålder och 14 års´ålder inlåst på psyk,,hemsk upplevelse men jag förstår så väl mina föräldrar dom måste ha varit livrädd..
vad hade jag gjort utan dom..*älskar*
JAg håller stor koll på mina barns tankar hur dom beter sig vad dom säger när dom är ledsna eller arga jag kollar alltid ett steg till,,analyserar kan man säga..Kanske inte alls bra..Men jag har hindrat så mycket tok pågrund av att jag gör så här..speciellt med min son...
Såklart kan jag slappna av och bara vara en tokig spattig mamma med ungarna (skämmer ut dom) säger dom hahaha,,,Men jag har ändå det sjätte sinnet påslaget hela tiden..Alla signaler röngtar jag igenom..stämmer inte nått så pratar vi.. Jätte jobbigt ibland för jag vet att en del av det vi pratar om är sånt som jag har gjort..Men dom måste få ur sig det..JAg vet hur skönt det känns att få släppa ur all galla även om det handlar om nån man älskar..Och nu har dom vant sig..Jag blir inte sårad jag blir inte ledsen jag kommer aldrig lämna dom..
Dom ska alltid kunna känna att till mig ska dom kunna prata om vad som helst allt inget är tabu absolut inget!
oj detta blev långt orka läsa då hahaha...
NEj Janina fick mig att tänka på lite smått igår,,,Min lilla Janina så fin som en ängel och så omtänksam...
Jag visste när du föddes att jag detta kommer bli speciellt och du är speciell...
mitt hjärta,,,,,älskar!
Att ha synliga sår från en tid som man vill glömma är inte lätt. Men se det som livets träd.. där varje gammal gren kan ge plats för nya friska grenar. Du vet ju idag att den tiden och det du gjorde då inte är vad du vill idag. Jag hoppas att du hittat verktyg till att använda dig av istället som gör att du aldrig hamnar där igen.. och ta erfarenheten och kunskapen och gör det till något du kan ge till andra.
Du ska inte skämmas..
Är du stolt över vart du står idag?? Då är dom också ett minne av att du tagit dig fram..
Andra kanske valde andra vägar.. du valde livet ialla fall.. och idag står du starkare och lever för dina barn och din familj.. och jag tycker du har en sund isntällning till dina barn och det du kämpar inför..
Du kan vara stolt!!!
Åh, oroa dig inte för Janina. Jag tror att när man har en mamma som gjort så som du så tänker man efter lite extra. Man får nog ett helt annat tankesätt gällandes det där destruktiva. Om inte annat så kan du ju påpeka för henne hur mycket du ångrar det du gjort mot dig själv.
Vet hur det är att skämmas för sina armar. Min ena arm är så ful med en massa djupa ärr och märken efter stygn. Hatar nör folk frågar vad som hänt och jag önskar att man kunde sudda ut eländet!
Hoppas att du får en trevlig Lucia-dag!
Kram
Ja du, det som utlöste det hela var väl min svåra relation till min pappa. Vi har aldrig kommit speciellt bra överens och han har alltid vart duktig på att trycka ned mig och på så sätt fått mig att känna mig oönskad osv.. Det gjorde ju inte susen för självkänslan och i samband med detta så började jag umgås med fel sorts människor och man festade och provade saker man inte borde. Har haft depressioner sen jag var 12-13 år ungefär. Medicinerade från att jag var 16 ungefär, men slutade upp att skära mig när jag var runt 18. Då gick jag in till 110 % för att jobba. Sen när mamma dog för 2 år sen så har jag insett att livet är för kort och att man måste ta hand om sig själv. När jag mår dåligt eller är arg nuförtiden så kastar jag sänder saker eller smäller i skåp osv..Eller så surar jag i evigheter istället och grubblar mycket.
Sen är jag inte rädd för att prata om hur jag mår och det hjälper det med...=)
Strunta i vad andra säger om dig, dom behöver ju inte läsa din blogg om det stör dom så fasligt..=)
