Pilluspilatus

Nu tänker jag skriva lite om sånt som jag tänker på varje dag.. Jag vet att många tycker jag är så tjatig om min pappa men jag kan bara inte släppa det kan inte få bort tankarna ur mig ångesten äter fortfarande upp mig..

Varför gjorde jag han så illa? Jag kan ärligt säga att jag gav han aldrig en chans för jag trodde att han inte skulle klara det.. 

Jag borde ha fattat bättre men gjorde aldrig det och det grämer mig äter upp mig och gör så ont!

Han fanns alltid för mig och jag tog det bara som en självklarhet inte som tacksamhet trodde det var det han var till för helt enkelt..

Min far var en enkel människa med mycket tankar ända gångerna jag såg han se kärleksfull ut var när syster min hjälpte han rassla med bilen och det kändes så mysigt i mig men så fort han vände sig till mig så fräste jag bara..

Hade jag bara fattat bättre så hade jag ju sett hur mycket vi betydde för varandra och hur stolt han var över mig men jag trodde inget eller så sket jag i det..

Jag är ju faktiskt den som kunde brutit isen men jag gjorde aldrig det och sen när jag fatta allt så var det för sent döden hade han i sin vagga så det va kört jag hann aldrig berätta för han hur otroligt mycket jag älskar han och verkligen uppskattar ALLT han gjort för mig och sina barnbarn,,

Jag verkligen älskar att han var så fin mot min syster och hur underbar han var mot mina barn hur han satt med mig på akuten om nått av barnen gjort sig illa hur han hämtade mig på nätterna när jag var ute och svirra hur han fixade allt från tvapparater till cyklar..

Eller när han började snickra så otroligt fina saker han gjorde hur han och mor min gnabbades får mig fortfarande idag att le...

 

Sen försvann min bror poff bara så var han borta en dag och chocken där har faktiskt inte lagt sig ännu, varje dag ser jag den outhärdliga smärtan i min mammas ögon varje dag ser jag hur hon stannar upp i en tanke som handlar om hennes son..Hur hon minns allt från han var liten till han bara försvann..

Jag trodde inte min bror betydde så mycket för mig men nu så förstår jag, vi var så otroligt lika och därav alla bråken men han var som far min också spelade ingen roll hur vi bråkat bad jag han om hjälp sa han aldrig nej.

Jag hatar att se min mors smärta den är vidrig den slår allt som jag någonsin sett eller varit med om för där är jag helt hjälplös jag kan inte göra något än att se henne med ledsna ögon minnas sin son..

Döden kan vara så otroligt fin jag har sett den men min tid var inte just då och jag hoppas verkligen att det var så min far och bror fick komma in i den..

Jag saknar er önskar jag kunnat gjort nått mer och jag hatar att varje dag känna att jag gjorde inget..För det spelar ingen roll vad andra säger att far min visste att jag älskade honom, jag ville bara säga det ochen hel del annat men jag hann inte och jag vet att för resten av mitt liv kommer jag känna så här vissa dagar lättare vissa dagar tyngre..

 

Med stor hand du höll min lilla

med stor trygghet du fick mig varm.

Med mjuk röst nattsagan lästes

och vid onda drömmar i din famn du slog bort.

När ledset ögat rann

med stor hand på kinden allt ledsamt försvann.

Med stor hand du höll min lilla....

 

denna dikt skrev jag 3 månader efter han gått bort..Jag förstår mig inte riktigt på den men den betyder mycket..

Är väl min känsla antar jag när jag tänker på han..

 För alltid och