Lite smått..
Eftersom min karl jobbar säsongsarbete blir det ingen semester för oss så vi tar lite smått här och där....
I lördags åkte vi på dagskryssning med alla barnen ville viking kom på besök...blev lite tråkigt på båten men men en massa tior senare för barnen i spelautomaterna så var allt okej...
Förutom min plånbok den va tom...
Blir nog en grönalund för oss alla i slutet av augusti...skolan har ju börjat då sen är sommaren slut..
Barnen åker nu på söndag till deras far komemr hem sen nästa söndag uscha..tråkigt tråkigt....man har blivit så van att ha dom runt omkring sig...dom förgyller vardagen på ett sätt som inget annat kan göra...älskar dom små liven...
Lite mörka moln är det dock runt omkring oss alla....det märks...snart 1 år sen pappa gick bort...i oktober det var nu vid denna tiden förra året som pappa snabbt bara blev sämre och sämre..så läskigt att minnas jag bryter fortfarande ihop hur som helst...senast idag vid stranden satt och tänkte då började ögonen brännas och tårar rinna...man måste se knäpp ut men men så svårt...Tvingar mig själv att inte tänka på honom vill inte minnas men ibland så kommer det en liten glimt och det gör så ont! man saknar han så otroligt mycket..jag saknar att se på hasn ansikte se hur hans stora händer höll i dom små kaffe kopparna mamma har..små glimtar av minnen som gör en så varm men samtidigt gör en så illa...
Kan fortfarande inte titta på hans kort har den i bokhyllan men inte en enda gång har jag tittat på det....tittar bara förbi eller på ramen när man dammar eller ska tända ljus....
Sen att mamma har blivit dålig gör ju inget bättre paniken i mig bara växer ibland och det känns som att man ska spricka så fort det har med lungor och göra får jag panik...stänger in mig drar mig undan och bara ber att inte hon ska tas ifrån mig....låt mig få behålla mamma min i många år till...snälla...
Låter nu som en tönt säkert, men kärleken jag känner till Jimmy har vuxit enormt det senaste året..Älskade han innan såklart men typiskt mig släpper jag inte nån inpå mig...
Många killar skulle aldrig orkat med den osäkerhet jag kan ustråla och som förtär mig ibland...eller min kallhet till allt...Mitt skydd är att stänga av allt aldrig till barnen men till han...är rädd....
Men han finns kvar han är mitt allt min klippa min trygghet min kärlek...ett ljus i mörkret när allt känns dött...
Han får mig att känna mig vacker värdefull och stolt...
Allt kan sägas till han och han dömer aldrig,,,,som två olika pussel är vi men bitarna faller i alla fall på plats och det ska vi bygga vidare på i evighet.
Barnen mina älskade...så fina så duktiga gud vad jag är stolt över er och att vi är så nära varandra.....
Ni börjar bli stora läskigt men ändåså spännande....
Nej nu ger jag upp man blir så tok sentimental ibland...börjar jag kan det vara svårt att sluta...
Ha det fint alla....kram till släkt och vänner...
I lördags åkte vi på dagskryssning med alla barnen ville viking kom på besök...blev lite tråkigt på båten men men en massa tior senare för barnen i spelautomaterna så var allt okej...
Förutom min plånbok den va tom...
Blir nog en grönalund för oss alla i slutet av augusti...skolan har ju börjat då sen är sommaren slut..
Barnen åker nu på söndag till deras far komemr hem sen nästa söndag uscha..tråkigt tråkigt....man har blivit så van att ha dom runt omkring sig...dom förgyller vardagen på ett sätt som inget annat kan göra...älskar dom små liven...
Lite mörka moln är det dock runt omkring oss alla....det märks...snart 1 år sen pappa gick bort...i oktober det var nu vid denna tiden förra året som pappa snabbt bara blev sämre och sämre..så läskigt att minnas jag bryter fortfarande ihop hur som helst...senast idag vid stranden satt och tänkte då började ögonen brännas och tårar rinna...man måste se knäpp ut men men så svårt...Tvingar mig själv att inte tänka på honom vill inte minnas men ibland så kommer det en liten glimt och det gör så ont! man saknar han så otroligt mycket..jag saknar att se på hasn ansikte se hur hans stora händer höll i dom små kaffe kopparna mamma har..små glimtar av minnen som gör en så varm men samtidigt gör en så illa...
Kan fortfarande inte titta på hans kort har den i bokhyllan men inte en enda gång har jag tittat på det....tittar bara förbi eller på ramen när man dammar eller ska tända ljus....
Sen att mamma har blivit dålig gör ju inget bättre paniken i mig bara växer ibland och det känns som att man ska spricka så fort det har med lungor och göra får jag panik...stänger in mig drar mig undan och bara ber att inte hon ska tas ifrån mig....låt mig få behålla mamma min i många år till...snälla...
Låter nu som en tönt säkert, men kärleken jag känner till Jimmy har vuxit enormt det senaste året..Älskade han innan såklart men typiskt mig släpper jag inte nån inpå mig...
Många killar skulle aldrig orkat med den osäkerhet jag kan ustråla och som förtär mig ibland...eller min kallhet till allt...Mitt skydd är att stänga av allt aldrig till barnen men till han...är rädd....
Men han finns kvar han är mitt allt min klippa min trygghet min kärlek...ett ljus i mörkret när allt känns dött...
Han får mig att känna mig vacker värdefull och stolt...
Allt kan sägas till han och han dömer aldrig,,,,som två olika pussel är vi men bitarna faller i alla fall på plats och det ska vi bygga vidare på i evighet.
Barnen mina älskade...så fina så duktiga gud vad jag är stolt över er och att vi är så nära varandra.....
Ni börjar bli stora läskigt men ändåså spännande....
Nej nu ger jag upp man blir så tok sentimental ibland...börjar jag kan det vara svårt att sluta...
Ha det fint alla....kram till släkt och vänner...
Kommentarer
Trackback
